Under september månad och början av oktober var jag ute på en så kallad skolturné där jag åkte runt på olika grundskolor runt om i Karlskrona, dels för att värva medlemmar men också för att informera om vad karate är för någonting och att försöka lära eleverna att våld är något som används som sista utväg när det inte går att undvika på annat sätt. Att det inte bara är att börja vidta åt folk hur som helst bara för att man blir arg över saker och ting.
Alla klasser har ställt mig massor av frågor om karaten och någon som var återkommande på de flesta klasser och skolor var om jag någonsin har behövt använda karaten på riktigt i verkliga livet någon gång. Första gången jag hörde frågan fick jag fundera över svaret. Nej jag har aldrig behövt använda knytnävar eller sparkar för att behöva lösa en situation. Jag har gått emellan bråk och råkat ut för rötägg som de flesta andra men aldrig behövt slå någon, vilket jag är otroligt lycklig över. Jag har aldrig sett det som en svaghet att gå ifrån bråket om möjligheten finns. Om den som bråkar ser det som en vinst så bjuder jag på det. Jag skulle aldrig använda karaten om inte nöden krävde det.
En gång när jag var ute ihop med några kompisar, det var en torsdag och det var karaoke, en härlig kväll med många skratt tills kvällen tvärvände. Trevlig (eller naiv beroende vad man tycker) som jag är pratade jag som vanligt med en massa nytt folk. Jag träffade en man som bara var i Sverige över några dagar och han berättade om sitt jobb och vi hade ett trevligt samtal, plötsligt behövde han gå på toaletten men visste inte vart dom låg så jag erbjöd mig givetvis att visa honom. Eftersom det var en torsdag var det lite folk och på torsdagar på stället där vi var så var det bara ena delen av utestället som var öppet. Toaletterna låg för sig själva nere i korridoren under själva utestället. Inte för ens nu inser jag hur sårbart och otäckt det kan vara att gå ner i en korridor när hög musik pulserar på våningen ovanför. När vi var framme vid toaletterna går mannen plötsligt närmare mig och poängterar att jag är vacker och undrar om jag vill följa med till hans hotell, jag skrattar bort erbjudandet och säger att vi möts där uppe. Då för första gången i mitt liv har mitt adrenalin börjat pumpa på grund av ett oväntat hot och rädsla. Mannen hugger tag i mig och dra mig närmare sig och ber mig ännu en gång att följa med honom till hotellet. Jag försöker vänligt tacka nej och ber honom släppa mig på engelska då detta var det språk vi hade talat med varandra hela kvällen. I det ögonblicket försöker han ta tag i min andra hand, men då utan att jag riktigt vet vad som sker har jag tagit mig loss och håller upp en öppen hand mot hans bröst och puttar bort honom. Utan att röra honom mer säger jag till honom "If you touch me again, I'll break your nose", han tittar på mig och vänder därefter på klacken och går därifrån. Jag går upp och talar om för några vänner och bekanta om den otäcka situationen de flesta blir arga och rädda, men en kommentar knäckte mig och gjorde så att det kändes som om det var mitt fel. Kommentaren "Vadå, var det inte han du hade suttit och pratat med ikväll?", gjorde genast så att det kändes som om jag hade gjort fel som hade pratat med mannen från första början. Det har nu gått en tid, min mamma hämtade mig den kvällen, jag berättade en del av vad som hänt men inte allt. En del blev arga för att jag inte slog honom, jag med till en början. Men nu är jag glad att jag inte gjorde det, det är verkligen inget jag ångrar. Jag anser själv att jag gjorde helt rätt. Jag är bara glad att det gick som det gick och att jag fortfarande är en filur som älskar att prata med nya människor, men nu mera ger jag en vägbeskrivning istället för att följa en främmande människa på vägen.
Folk undrar om jag någonsin använt karaten på riktigt, ja det har jag, men mentalt, vilket gör mig trygg och säker i mig själv, jag är aldrig rädd när jag går hem från krogen själv. Just därför tycker jag att alla ska börja träna något slags självförsvar, mitt förslag är givetvis karate men det finns fler. Inte för att lära sig hur man slåss utan hur man ska lära sig hur man undviker slåss.
Hade det skett något den där kvällen mer än va det gjorde så vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Jag förstår människor som inte vågar berätta om ett övergrepp eftersom jag knappt själv har vågat berätta om detta där det inte hände så mycket. Och därför förstår jag även dom som vill hämnas efter ett övergrepp, rätt eller fel kan ju diskuteras.
I spit on your grave
(2010)
Jennifer behöver en paus från storstaden för att komma igång med sin nya bok och ger sig därför ut i en stuga lite avlägset utanför stan. Några män i byn i närheten får upp ögonen för Jennifer och gör inbrott i hennes stuga för att skrämmas, men kvällen får ett rejält snedsteg och det leder till att männen misshandlar, torterar och våldtar Jennifer och lämnar henne för att dö. Något de inte hade räknat med är att Jennifer överlever och hon har bara ett mål. Hämnd.
Film: +++
Handling: ++++
Skådespelare: +++++
Miljö: ++++
Genre: Thriller
En riktigt riktigt fruktansvärd film. Jag blev illamående över hur hemsk filmen är och hur verklig den ser ut att vara, dels med filmningarna men också med de helt sjukt duktiga skådespelarna som gör ett vidrigt bra jobb. Jag började undra varför man utsätter sig själv för att titta på en sådan film. Men den är bra, jag kan inte säga annat, men hemsk. Helt klart en film jag rekommenderar men inte för den kvackmagade. Bra men hemsk, det är nog den bästa resumén jag kan ge.
