Darkness

Mörkret är en lömsk plats, man vet aldrig vad som gömmer sig. Vad som kan tänkas finnas i det du inte ser. För visst finns det saker man varken kan röra eller höra. Saker som inte syns, ting som helt enkelt bara känns. 

Känslan av att de finns något som ser dig när du är helt försvarslös. Ibland gör den känslan en varm inombords, man känner sig beskyddad mot de onda. Men ibland känns det precis tvärtom, det finns något där som varken syns eller hörs men som ändå bevakar dig, du känner dig lite darrig och nervös. Rädd. 

Tanken dyker upp att jag borde tända lampan och se vad som finns, eller kanske att jag ska ropa ut och fråga vem som är där. Vad hade jag gjort om jag fått svar? Skulle jag tro att jag var galen, hade jag blivit rädd eller hade jag blvit glad över att få svar om att min ständiga magkänsla i mörkret trotts allt stämmer. 

Jag är inte mörkrädd, jag har respekt för mörkret, jag tycker inte om att ha det så pass nedsläckt att jag inte kan se något längre. Då vet man inte längre om rummet är säkert. Jag kanske är fånig och dum, men så länge jag kan minnas har jag trott, nej vetat att de övernaturliga existerar. Jag önskar bara att jag var modig nog att försöka tala med det. För så länge man blundar för de så visar de sig inte. 

Jag har varit med om en del saker som gör att min tro blir starkare, jag vet att det finns något där. Ting som blir en tröst kvällarna då jag blir rädd för att dö. Döden det enda garanterade vi har i livet säger alltid pappa. 

Jag har varit rädd för döden sen jag var i 5års åldern. Inget barn borde vara rädd för döden. De har ju förhoppningsvis hela livet framför sig. Men jag var rädd. Min farmor tröstade mig alltid och sa att det är ingen fara, du och alla du älskar kommer mötas på en underbar plats där man får leva för evigt. Det har hjälpt mig mycket i mörka ensamma nätter.  

För de kan väl inte vara så att vi bara finns här av en slump och att en dag blir allt svart? Jag känner hur ögonen fylls med tårar, blir rädd, önskar att jag hade någon här som kunde hålla mig i nattens mörker. Då känns inte allt lika farligt längre, det där oundvikliga. 

Det här är något jag inte brukar tala med folk om, rädslan för vad folk kommer tycka om en. Ens tankar som ständigt surrar där inne som man inte vill släppa ut. Men någon gång måste man bara släppa det, även om jag känner mig otroligt liten och sårbar. Nästan 20 år rädd för döden och känner sig illa till mods när sista lampan släcks. 

Snart ska jag gå och lägga mig i en egen säng i ett främmande land och släcka sista lampan efter jag har kollat så allt är låst och avstängt. Sett till så att allt är tryggt. Kanske blir det inatt då jag vågar ropa och fråga vem det är som gömmer sig i mörkret.

White Noise 

(2005) 

Jonathan Rivers liv rasar när hans fru blir mördad. Men när han får höra om fenomenet som heter EVP (Electronic Voice Phenomenon) finner han sin chans att få prata med sin fru igen. Jonathan lyckas få kontakt med sin fru Anna som ber honom se till att ingen mer ska behöva bli offer för samma mördare, det är i alla fall vad Jonathan tror att hon säger. 

Film: +++
Handling: ++++
Skådespelare: +++
Miljö: +++

Genre: Skräck

Hmm, svårt. Sjukt bra idé till filmen, tyvärr lyckas de inte då vissa saker ur filmen är ganska dåliga. Tuff handling som sagt och skådespelarinsatserna är bra, dessvärre når den inte enda fram. Däremot är extramatrialet på filmen grymt! Godkänd och ganska sevärd film men dessvärre inget man direkt lägger på minnet. 

Godnatt allesammans!