10års jubileum!

10år... det är helt sjukt. Tisdag vecka 8 2003 var en stor dag i mitt liv. En dag som har format mig som människa och person. Min första dag i något som kommer att bli en stor del av min identitet och mitt liv. Något som jag nu spenderar otaliga timmar i veckan åt, både för mig själv, med andra och för andra. Jag var tio år gammal, jag och min kompis fick ett blad i skolan om olika roliga grejer man kunde få prova på under sportlovet. Vi bestämmde för att vi skulle prova på något som lät coolt liksom. Och så blev de, båda blev bitna direkt efter första passet och vi tränade flera år tillsammans. Visst har sporten haft sina toppar och dalar, vissa perioder så var jag så trött på allt att jag helt enkelt inte gick dit, men när jag väl fan motivationen igen var den större än någonsin. Andra dalar som funnits är att det var där jag för första gången fick ett astmaanfall, det är även platsen där jag har slitit upp min höftskada hundra gånger, där jag har fått stukade handleder, fläskläppar och näsblod, dagar man bara velat gråta av ilska för att man inte lyckas med det man vill. Men det är just när man vinner över motgångarna det känns så fantastiskt och man inser att det är värt allt. Det har funntis fantastiska tillfällen och dagar som nästlat sig fast i minnet coh som förmodligen aldrig kommer att försvinna. Som på bältescermonin till mitt första bruna bältet när jag fick stipendie efter att ha varit på alla pass hela terminen, dessutom dubbla pass, förrutom en enda dag på hela terminen. De goda minnena är många och fantastiska, känslor som uppstår när man får in ett klockrent slag eller när man plötsligt känner, att wow nu fattar jag! Jag har en lång väg kvar och man blir aldrig klar, just nu kämpar jag för att få ta mitt andra svarta bälte, jag har varit instruktör i två år ca och jag känner att jag kommer aldrig någonsin tröttna på den här sporten, livsstilen(!) igen trotts att den har funnits hos mig i över halva mitt liv. Jag minns att när jag bara tränat i något år fick vi fylla i en blanket om vad vårt mål med karaten var, jag skrev att jag tänkte nå till det sista svarta bältet, höga drömmar och jag fortsätter kämpa. Jag har många att tacka för att jag har kommit så långt som jag har gjort, alla instruktörer jag tränat för genom alla år, båda klubbarna jag har tillhört, alla fantastiska medlemmar som finns där och uppmuntrar mig när jag behöver det som mest. Och ett extra stort tack, ett tack som inte ens går att sätta ord på vill jag ge till min sensei Nicklas Krona som har plågat och stöttat mig genom dessa tio åren, jag hade inte varit kvar om det inte vore för att du inspirerar mig till att fortsätta kämpa, så tack, tusen tack! Hoppas du står ut med mig ett bra tag till för jag tänker då inte sluta! Jag tror alla har förstått vad de är för något jag pratar om och just därför känns dagens film ganska naturlig då detta kan vara den mest kända karatefilmen genom tiderna! 

Karate kid

(1984) 

Daniel och hans mamma flyttar till Kalefornien och Daniel ställs inför den svåra uppgiften med att skaffa nya vänner. När han dessutom råkar bli ovän med ett gäng vid namn Cobra Kai som tränar karate blir hans chanser ännu mindre. Daniel träffar en tjej som han blir vän med, men det visar sig att hon är flickvän till Cobra Kais ledare. Daniel vill mest av allt lyckas med att imponera på tjejen men vill samtidigt inte hamna i bråk. När han sedan upptäcker att hans hyresvärd är en mästare i karate ber Daniel mister Miyagi att hjälpa honom, men träningen blir inte riktigt som väntat.

Film: +++++

Handling: ++++

Skådespelare: ++++

Miljö: +++++

Genre: Action/drama

 

Underbar film! Har inte hört någon tala illa om denna film som har sett den, och alla har vi nog hört utrycket wax on, wax off. Se den, detta är en klassiker som bara måste ses.