Hej! De här är alltså min blogg, eller min filmblogg som jag kallar det. Vid varje inlägg lägger jag upp en recension av en film jag har sett. I övrigt skriver jag om mitt liv och tankar, om mina upplevelser i vardagen helt enkelt. Jag är nu för tiden färdigutbildad sjuksköterska och har världens mest fantastiska arbete. På min fritid tränar jag en hel del, mest karate, sporten som jag älskar. Jag fotar mycket och gillar allt som har med estetik att göra. Men resten kan ni få läsa om själva. Hoppas ni gillar min blogg!
Carpe Noctem
//Zimonze

måndag 23 januari 2012

Photo!


Det här var ett bra tag sen!
Att välja bilder är då inte enkelt.... inte enkelt alls. Ska jag framkalla bilder från konserter och festivaler och göra ett sånt album, eller ska jag göra ett SVK-album, eller ett gymnasiealbum? Ja jag ska ju göra alla i framtiden, men vad fan ska jag börja med då??? hmmm. Det bästa med att leta bilder är att man alltid hittar en massa bilder man glömt, alltid lika spännande. 

Bilden här till höger var för typ ett och ett halvt år sen när jag fick ett av mina klassiska "jag- är- trött- på- håret- nu- ryker- det -ryck". Var väldigt nöjd med den frisyren men ångrade mig sen och lätt håret växa igen, sen dess har jag inte klippt mig en enda gång (nej  topparna är faktiskt inte slitna). Men nu ska jag faktiskt låta de blir långt, fast jag kan ärligt säga att jag har räckt mig efter saxen flera gånger, men nu ska jag verkligen låta de bli långt! Tror ni jag lyckas? 

Nej nu ska jag återgå till mina bilder och sen skicka in en beställning, hoppas bara inte att någon sån här snubbe jobbar där...

One hour photo (2001) 
Sy Parrish jobbar i en fotobutik och har gjort i hela sitt liv. Han är en tillbakadragen och ensam man som har sitt liv i jobbet. Hans favoritkund är familjen Yorkins som har framkallat sina bilder hos honom i åratal. Men Parrish intresse för familjen övergår till en besatthet som bara blir värre. 


Film: +++
Handling: ++++
Skådespelare: ++++
Miljö: +++


En riktigt obehaglig film. Den är läskig på ett väldigt ovanligt sätt. Man ryser av obehag och tänker.... finns det verkligen såna människor? I så fall börjar i alla fall jag bli lite orolig.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar